Mannen som inte kan förlora finaler – Scaloni två dagar från odödlighet

På söndag leder Lionel Scaloni Argentina i VM-finalen mot Spanien. Fyra finaler, fyra titlar, noll förluster – två dagar från odödlighet.

El hombre que no pierde finales.

Argentina | 2026-07-17

På söndag leder Lionel Scaloni Argentina i VM-finalen mot Spanien på MetLife Stadium. Vinner han blir Argentina första nation sedan Brasilien 1962 att försvara ett VM-guld och Scaloni själv tar sin fjärde raka stora titel med landslaget. Förlorar han gör han något han aldrig gjort som förbundskapten: förlorar en final.

Alla pratar om Messi inför söndag. Förståeligt. Jag tänker prata om den andra Lionel.

När Scaloni tog över 2018 var han en 40-årig föredetta högerback utan en enda match som huvudtränare på cv:t. Vikarie, sa AFA. Billig, sa alla andra. Argentinsk press kallade tillsättningen en förolämpning och Maradona själv, que en paz descanse, sa öppet att Scaloni inte ens kunde leda trafiken.

Åtta år senare ser facit ut såhär: Copa America 2021. Finalissiman 2022. VM 2022. Copa America 2024. Fyra finaler, fyra titlar, noll förluster. På söndag kan det bli fem av fem, och han blir i samma stund den sjunde tränaren i fotbollshistorien att leda ett lag i två VM-finaler. Den senaste argentinaren som gjorde det? Carlos Bilardo, 1986 och 1990. Mannen som tränade ett lag med en viss nummer tio från Villa Fiorito.

Trafiken, Diego. Han dirigerar tydligen trafiken alldeles utmärkt.

Så till söndagens två stora frågor, för Scaloni har målat in sig i ett lyxproblem och ett riktigt problem.

Lyxproblemet först: Alvarez eller Lautaro? Julian har startat hela slutspelet men var blek mot England. Lautaro hoppade in, nickade in segermålet på tilläggstid och har nu gjort det omöjligt att ignorera honom. Min gissning, och notera att Scaloni byggt en hel karriär på att gissa rätt där jag gissar fel, är att Julian startar och Lautaro sparas som stängningsvapen. Det har liksom blivit lagets signatur i detta VM, att avgöra matcher efter 85:e minuten. Fråga England.

Det riktiga problemet: Spaniens mittfält. Och här kommer något jag själv fick korrigera mig kring. I min förra text skrev jag om duellen Pedri mot Enzo. Glöm det. De la Fuente bänkade Pedri redan för två matcher sedan och kör istället dubbelpivoten Rodri och Fabian Ruiz med Olmo som tia. Det är mindre poesi och mer kvävning, och mot Frankrike fungerade det obehagligt bra. Nico Williams har dessutom kämpat med fysiken hela turneringen så Baena lär behålla vänsterkanten. Detta Spanien är inte tiki-taka. Detta Spanien är en boa constrictor.

Rodrigo De Paul väntas för övrigt tillbaka i startelvan efter att ha förändrat matchen mot England från bänken, och Cuti Romero, som kramade ihop sig efter Schweiz-kvarten, spelade 90 minuter i onsdags utan problem. Alla man friska. Inför en VM-final. Det är inte lite det heller.

En sista sak som fastnade hos mig. Scaloni fick frågan om Guds hand inför England-matchen och svarade att hela världen minns den matchen, men framförallt det andra målet. Det är hela mannen i en mening. Alla andra ser bråket, han ser fotbollen. Kanske är det därför hans lag aldrig får panik när de ligger under, för det har vid det här laget hänt i typ varannan slutspelsmatch och slutat likadant varje gång.

Fyra finaler, fyra pokaler. På söndag spelar han sin femte, mot det enda landslag i världen som just nu kan mäta sig med hans.

Härnäst väntar alltså Spanien, söndag klockan 21 svensk tid. Europamästarna med turneringens bästa försvar mot världsmästarna med turneringens största hjärta. Någons svit spricker.

Que sea la nuestra que siga.